Deppigt!
Det finns inget deppigare än en halt häst. För det första tycker jag himla synd om henne, man märker hur hon hatar att stå göralös. Hon drar igång sitt allra värsta terrorhumör och har ögon stora som tefat. För det andra är ridningen min egentid/avslappning/nedtrappning/avstressning för dagen. Jobbar ganska rejält mycket för tillfället och behöver min återhämtningspaus från verkligheten varje eftermiddag. Även om själva stunden i stallet och pysslet också ger ro så saknar jag den där känslan av duktighet/nöjdhet/glädje som jag får efter ett ridpass.
Idag ska det som extra bonus ösa ner massor av hemsk snö här också, eller här och här förresten hela landet ska få sig en dos läste jag. Dessutom ska sambon resa bort i tre dagar och jag misslyckas konstant med LCHF dieten för att jag är så odiciplinerad. Hur fan kunde jag gå ner 20 kilo för ett par år sedan och nu inte lyckas rucka vågen ett gram?? Har gått upp åtta kilo igen efter viktraset senast så det är verkligen tid att greppa tag i det här innan alla mina jeans blir som korvskinn.....
Nej, nu får det vara nog med ömklighet och tycka synd om sig själv. Förhoppningsvis skrev jag av mig så att jag kan vara go och gla på jobbet idag i alla fall. Tar min deppiga personlighet, drar mot Skara och försöker fokusera positivt!!
Det blir bra med allt ska du se.
Kram