Lugn råder här eller inte

Galen dag..... eller en dag som alla andra mammor som bor på landet och har kidset/en själv och jobbar i stan har kanske?
 
För mig personligen är det helt sjukt slitsamt att gå upp 06, ha det sedvanliga morgonracet här, inkluderat dåligt samvete för att jag inte hinner sitta med Oskar i soffan och mysa morgonvälling som alla rosa-gulliga bloggmammor har. Själv öser jag runt i 200 för att hinna få fram kläder till oss båda (var för trött kvällen innan) för kläder är bra att ha på sig. Speciellt nu när det är MINUSgrader.
 
Vi brottas i badrummet om spolknappen på toan, om duschslangen, om att inte klämma fingrar i dörren, om elementet och sedan försöker jag fånga upp honom när han kanske slinter på en handduk eller ett par skitiga strumpor, allt detta medan jag sminkar mig. Rätt enastående simultankapcitet faktiskt.
 
Sedan är det ytterklädesmomentet (räkna med minst 5-10 minuter här)
Sen är det - kasta in barn i bil för om vi kommer för sent (efter 08.00) till dagis så får vi skämmas ihjäl
OK, lämning av GLAD unge, tack och lov
 
Efter detta är jag tvungen att
1. Flytta bilen så att Oskar omöjligtvis kan se den
2. Stänga av bilen, gå ur den och andas 225 djupa andetag
3. Faktiskt ta en cigg
 
Sen så kör vi då!
Pendelparkering. Buss (ståplats 20 min). Tunnelbana. Gå. Buss. Gå
Framme på Karlaplan. Gött!
Utbildning i nya annons"stöd"systemet två timmar..... vacklar ut mer förvirrad än vanligt och sjukt hungrig eftersom min senste måltid intogs 17.30 dagen innan
 
Kollegorna föreslår kebablunch, visst, fine, whatever för jag dör snart typ. Då startar Sthlms-takten på allvar. Seriöst, folk i den här staden försöker se ut som att de går men egentligen rusar de fram, vad heter den där gång-maratongrenen?
 
Skitsamma. Sedan var det mer teknikmöten på HK och i sista sekunden rusar jag därifrån för att hinna med bussen från Östra. Att hinna med den innebär att gå fort som fan, ta första bästa T-bana, gå fort som fan/rusa över Valhallavägen för att hinna med snabbaste bussen till DAGIS!
 
Tyvärr hade en ung kille hoppat framför tåget vis Slussen precis innan (vilket är en helt annan historia, lider med hans familj men tycker alltid att självmord är jävligt egoistiskt)
 
Så. Fint! Stod som en idiot på perrongen innan jag började komma ihåg hur fasen man tänker i den här staden när någonting failar. Fick lite hjälp på traven av bästa Anna, tack för det. Efter ett rabiat stresstrauma i innerstadsbuss-träsket kom jag fram och kunde rädda mitt barn från synden att vara sista barnet kvar. Sicken jäkla tur, för det är ju verkligen det som räknas, eller hur? Eller .....
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0